Den ena dagen är aldrig den andra lik.
Idag när jag och min kollega var på ett hembesök möttes vi av en odefinierbar stank i trapphuset.
När vi knackat på och inte fått något svar öppnade vi dörren och klev in i lägenheten, på soffan låg det ett 8-10 dagar gamalt lik. En ganska obeskrivlig känsla vill jag påstå. En blå-svart svullen, rutten föredetta människa, under vars skinn det kryper likmaskar som får hela kroppen att se ut som den rör sig...
Efter en sådan upplevelse mår man ganska ruttet...
Ovanstånde rader skrev jag 2 timmar efter vårt makabra fynd. Jag sparade det i utkastet för att kunna läsa det igen efter några dagar. Nu har det gått två dagar och overklighetsbubblan som jag gick runt i det första dygnet har spruckit och det känns som man är tillbaks på banan igen. Men det märks tydligt att ens psyke fick en knuff i sidan. Beviset på det är: den starkaste minnes bilden jag har av kroppen, är falsk eftersom jag aldrig såg kroppen ur den vinkeln, trots detta envisas mitt minne att producera denna bild minst suddig.
När vi knackat på och inte fått något svar öppnade vi dörren och klev in i lägenheten, på soffan låg det ett 8-10 dagar gamalt lik. En ganska obeskrivlig känsla vill jag påstå. En blå-svart svullen, rutten föredetta människa, under vars skinn det kryper likmaskar som får hela kroppen att se ut som den rör sig...
Efter en sådan upplevelse mår man ganska ruttet...
Ovanstånde rader skrev jag 2 timmar efter vårt makabra fynd. Jag sparade det i utkastet för att kunna läsa det igen efter några dagar. Nu har det gått två dagar och overklighetsbubblan som jag gick runt i det första dygnet har spruckit och det känns som man är tillbaks på banan igen. Men det märks tydligt att ens psyke fick en knuff i sidan. Beviset på det är: den starkaste minnes bilden jag har av kroppen, är falsk eftersom jag aldrig såg kroppen ur den vinkeln, trots detta envisas mitt minne att producera denna bild minst suddig.
Kommentarer
Trackback