Dyslexi och hur det hela startade.
Jag tror att jag var den sista personen i min kontext som upptäckte att jag hade Dyslexi
(Framöver förkortat till bonk).
Som sjuåring hade jag ju inget att jämföra med, visst alla barnen skrev klart sina berättelser jätte fort och fick gå ut och leka medans jag satt kvar i klassrummet och åt upp min andra blyertspenna. Men det räknade jag snarare som oflyt än ett problem. Jag minns påsken 1993, jag gick i ettan hade pottfrisyr och gillade lego. Vi hade två lågstadie lärarinnor som jag förmodar att man kan kalla var av den gamla skolan. Där sitter jag ensam i klassrummet och gnager på min penna medans min lärarinna uppgivet försöker få mig att skriva en kort påskhistoria om en gul kyckling. Så här i efterhand kan man ju inte annat än förmoda att hon var mer bekymrad över situationen att hennes elev inte kunde skriva än vad det penn gnagande lilla mongot mitt i mot henne var.
Det slutar iallafall med att hon tröttnar på att försöka få mig och plita ner något om den där gula kyckligen och tar istället pennan och skriver själv klart historien med mig som något slags bollplank. Jag undrar hur mycket av mitt saliv hon fick på handen av min sönder tuggade penna...? Jag blev såklart glad eftersom vi snabbt blev klara med hennes historia och jag fick gå ut och leka!
När jag började fyran blev det mode med Bonk i samband med att en lärare på min skola gick en kurs Bonkologi.
Helt plötsligt hade 6 personer i min klass Bonk och vi fick alla gå till den nyutbildade och entusiasmiska Bonk-fördriverskan. Där fick man sitta och upprepa efter henne "-Pe Be Te Je Ke Meh! He" osv. Jag har svårt att minnas om jag kände att jag gjorde framsteg, men när jag slutade sexan ansågs jag vara botad.
Frågan är om resultatet i mittfall kan falla under kategorin botad, jag stavar fortfarande som en alkoholiserad Gazelle och ibland försvinner tre av tio ord ut ur en mening vilket smyger sig förbi helt ouppmärksammat i min hjärna. Dock är jag en jävel på Alfapet mitt personliga rekord är hela 100poäng!
(Framöver förkortat till bonk).
Som sjuåring hade jag ju inget att jämföra med, visst alla barnen skrev klart sina berättelser jätte fort och fick gå ut och leka medans jag satt kvar i klassrummet och åt upp min andra blyertspenna. Men det räknade jag snarare som oflyt än ett problem. Jag minns påsken 1993, jag gick i ettan hade pottfrisyr och gillade lego. Vi hade två lågstadie lärarinnor som jag förmodar att man kan kalla var av den gamla skolan. Där sitter jag ensam i klassrummet och gnager på min penna medans min lärarinna uppgivet försöker få mig att skriva en kort påskhistoria om en gul kyckling. Så här i efterhand kan man ju inte annat än förmoda att hon var mer bekymrad över situationen att hennes elev inte kunde skriva än vad det penn gnagande lilla mongot mitt i mot henne var.
Det slutar iallafall med att hon tröttnar på att försöka få mig och plita ner något om den där gula kyckligen och tar istället pennan och skriver själv klart historien med mig som något slags bollplank. Jag undrar hur mycket av mitt saliv hon fick på handen av min sönder tuggade penna...? Jag blev såklart glad eftersom vi snabbt blev klara med hennes historia och jag fick gå ut och leka!
När jag började fyran blev det mode med Bonk i samband med att en lärare på min skola gick en kurs Bonkologi.
Helt plötsligt hade 6 personer i min klass Bonk och vi fick alla gå till den nyutbildade och entusiasmiska Bonk-fördriverskan. Där fick man sitta och upprepa efter henne "-Pe Be Te Je Ke Meh! He" osv. Jag har svårt att minnas om jag kände att jag gjorde framsteg, men när jag slutade sexan ansågs jag vara botad.
Frågan är om resultatet i mittfall kan falla under kategorin botad, jag stavar fortfarande som en alkoholiserad Gazelle och ibland försvinner tre av tio ord ut ur en mening vilket smyger sig förbi helt ouppmärksammat i min hjärna. Dock är jag en jävel på Alfapet mitt personliga rekord är hela 100poäng!
Kommentarer
Postat av: Karin
yey, du skriver igen! och det här historien har jag faktiskt inte hört förut :D
Trackback